Jag frågade min sambo vad han tänker på när han hör transmedialt berättande. Han såg lite förvirrad ut först. Tills jag förklarade begreppet och då fick jag plötsligt inte tyst på honom. Det blev också väldigt uppenbart för mig att vi har helt olika referenser (och preferenser) till transmedial storytelling. Han tänkte direkt på spel som Fortnight; där storyn utspelas även på sociala medier för att skapa hype inför kommande släpp. Jag har varit tillsammans med min fair share av datornördar för att vara hyfsat insatt i spelvärlden (men ogillar den inte mindre för det) men lyssnade noga ändå. Han fortsatte med World of Warcraft. Spelet som började som ett spel som blev ett annat – som blev ett annat – som blev serietidningar… Som blev rollspel. Som blev filmer. Ärligt talat, jag zoomade ut en del under samtalet.
När jag själv tänker på transmedial storytelling så dyker uppenbara exempel upp i huvudet. Harry Potter, Star Wars, Sagan om ringen… Men även Buffy the Vampire Slayer. Inte originalfilmen som blev något av en flopp, utan den idag ikoniska tv-serien. Jag var nämligen fullkomligt besatt av den i tonåren. Ni vet, innan vampyrer började skimra i solen i stället för att förvandlas till en hög med aska av den.
Jag såg avsnitten varje dag efter skolan och mellan säsongerna slukade jag material på Youtube. Ihopklippta videos av fans med kärleksscener av Buffy och hennes vampire with a soul – Angel (ja, jag var femton år och det var såklart romantiken som jag brydde mig om. Inte det faktum att Buffy faktiskt var en av få kvinnliga superhjältar och en unik karaktär). Jag var inte nöjd med hur deras kärlekshistoria tog slut under säsong tre och letade desperat efter information som kanske kunde ge hopp om att Angel faktiskt skulle komma tillbaka till serien. Men så fick den karaktären en egen spin-off i stället – givetvis började jag följa den. De var två separata serier men länkades samman ibland genom att karaktärer från den ena gjorde inhopp i den andra. Utöver dem så fanns det serietidningar och spel som säkert hade kunnat tillföra mer till storyn i sin helhet, men jag har aldrig varit intresserad av varken tecknade serietidningar eller datorspel. Jag måste säga att jag tror att jag föredrar att inte behöva följa en serie på flera olika sätt. Det borde väl ändå räcka med att faktiskt se avsnitten och förstå allt?
Såklart köpte jag även alla säsonger så småningom. För att slippa vänta och för att kunna se dem om och om igen. Jag ville helt enkelt inte att Buffy och hennes värld skulle ta slut. Inte ens när Sunnydale låg under marken och hon, med hjälp av ett gäng aspirerande nya slayers, hade förintat ”the hellmouth” i säsong sju, tyckte jag att det skulle vara slut. Trots att serien egentligen hade tappat sin gnista/kärna för ganska längesedan vid det laget. Och nu när jag funderar över det… Hur hade berättandet sett ut om serien hade spelats in idag?
Hade karaktärerna haft egna konton på Instagram där en fick följa storyn från deras perspektiv? Om inte annat hade en haft möjligheten att följa skådespelarna under exempelvis inspelningar. Den möjligheten fanns inte när Buffy the Vampire Slayer filmades 1997–2003. Bara det hade skapat ett otroligt mervärde för fans. I alla fall för femtonåriga Emma.
Serien avslutades ju med att det fanns betydligt fler än en slayer. Kanske hade flera berättelser utspelats samtidigt på sociala medier – och adderat något till huvudberättelsen. Hade man kanske kopplat samman storyn med andra vampyrserier som har producerats sedan dess? Det hade funnits oändliga möjligheter förmodligen. Time will tell. Kanske - det har ju faktiskt ryktats om en reboot. Hur tänker ni kring allt det här? Vad tänker ni på när ni hör transmedialt berättande?
/Emma
Comments