Hello, here we go
Det är måndag och en hektisk vecka ligger bakom mig. Förvisso är det ännu en fullspäckad vecka som väntar men en rolig sådan. Skapande av content, planering inför photoshoot (ja, jag slänger med en massa engelska ord men det är en ful ovana som jag älskar) skola, jobb, träning och middagar med vänner. Förhoppningsvis har ni härliga dagar framför er!
En sak har etsat sig fast i mitt huvud den senaste veckan, efter att jag skrev det förra inlägget; herregud vad jag har saknat att skriva så personligt som jag gjorde senast. Men också en annan sak. Jag har uppenbarligen problem med att hålla mig kort och koncis. Jag älskar helt enkelt att utveckla och argumentera. Och även om jag ser det som en styrka att kunna uttrycka sig personligt i text, så behöver jag lära mig att få fram min poäng utan att det blir en novell. Work in progress, helt enkelt.
Vad jag faktiskt känner vs vad jag borde tycka
En annan sak som jag har tänkt på de senaste dagarna… Det har ju varit en hel del stora rubriker på sistone. Svåra att missa och en borde nästan vara immun vid det här laget. Här är ett axplock från, i skrivande stund, det senaste dygnet:
”SD-politiker misstänks för mord på sin hustru”
”Förundersökning inledd mot riksdagsledamoten Hanif Bali”
”TV4-profilen får sluta efter anklagelser”
Ett fall med mord. Ett fall med sexuell posering av minderårig. Ett fall med våld mot kvinnlig kollega. Vad de alla tre har gemensamt skaver såklart i mig. Förmodligen i er också. Men jag tänker inte grotta ner mig i makt och kvinnoförakt just nu, utan fokusera mer på själva publiceringarna i sig. Etiken bakom det. Jag förstår såklart den journalistiska etiken och står bakom den. Men ärligt talat, så gör en del av mig inte det. En del av mig minns alla uthängningar i pressen under hösten 2017. Alla som kommit därefter. Och den delen tycker det är helt rätt att personerna i fråga hängdes ut. Att de dömdes i den offentliga domstolen – i människors ögon. För de flesta av dem kommer inte någonsin att fällas i den faktiska domstolen. Statistiken talar för sig själv. Samtidigt måste rättsväsendet ha sin gång. Min logiska sida förstår det. Min humanistiska? Den brinner.
Sveriges älskade programledare som tar sig an allt från äktenskapsproblem, husrenoveringar, människors överlevnad på en öde ö och gängkriminalitet. Mannen som nästan får Per Morberg och Ernst Kirschsteiger att blekna. Bara jakten och julpyssel saknas.
Aftonbladet, TV4 och Sveriges Radio har valt att vara försiktiga gällande den sista rubriken. Förståeligt och förmodligen klokt i det långa loppet. TV4 har varit tydliga med att banden är klippta; det blir inga fler uppdrag för profilen. Också klokt.
Expressen har däremot valt att gå ut med namnpublicering. Journalistisk etik? Kanske inte. Clickbait? Förmodligen. För samtidigt har de valt att publicera någon form av reportage av profilen – en plusartikel förvisso, så jag har inte möjlighet att läsa hela. Men av vad jag kan avläsa verkar det nästintill som en hyllning:
”Här är berättelsen om hur XX hyllats och kritiserats för sin hårda stil genom åren – både från kollegor och programdeltagare”. De är inte intresserade av problematiken. Formuleringen är nästan en glorifiering. Vad som är etiskt rätt gällande namnpublicering är en sak. Men det här ställningstagandet är i min bok värre. Med det sagt, så måste naturligtvis en avvägning göras vid varje namnpublicering. Vad som är känslomässigt rätt och fel innebär inte att det är etiskt korrekt.
Hur tänker ni kring allt det här?
Behöver vi veta namnen – kan det räknas som samhällsnytta eller är skyddet av individen viktigare? Blir en namnpublicering kanske till och med negativ, för exempelvis offret, när en tidning senare bestämmer sig för att glorifiera personen som begått våld?
On a more positive note: Jag lyckades minska detta inlägg gentemot föregående med cirka 5500 tecken. Framsteg!
/Emma
Comments