Mitt offentliga jag

Hello there,

Varning för ett långt inlägg med mig och alla mina tankar. Men å andra sidan tror jag att du kommer att tycka det är intressant.

Har du funderat över skillnaden mellan när du skriver privat och offentligt? Nu menar jag inte stavning eller om du råkar glömma en versal någonstans. Eller ens vilket ordförråd du slänger dig med. Nej, jag menar vad du skriver. Dina tankar. Vågar du berätta om dem?

Jag minns tydligt när jag startade min första, och fram till nu enda, blogg. Det var under gymnasietiden och namnen Blondinbella, Kissie och Kenza var på allas läppar (well, alla tonårstjejers åtminstone). Du minns säkert hypen.

Femtonåriga Emma Köhn såg definitivt upp till dem. De drog igång ett fenomen (eller fluga som vissa så felaktigt kallade det) som många av oss ville följa. Så kom min blogg till liv. Likt en dagbok berättade jag om allt möjligt, från högt till lågt, för mina vänner och eventuellt några bekanta. Kanske helt meningslöst egentligen, kan en tycka. Men jag har alltid älskat att skriva så för mig hade bloggen en väldigt personlig mening. Jag berättade givetvis den versionen av mitt liv som jag ville att andra skulle ta del av. Vilken version det var minns jag inte idag. Jag publicerade bilder tagna med mammas digitalkamera. På min och så många andras bloggar fick en se selfies och duckfaces långt innan uttrycken faktiskt hade myntats.

Jag vet att jag nyss skrev att det var en viss version av mig som jag delade med mig av. Och så var det såklart. Men Emma Köhn á 2005 hade definitivt inte samma medvetenhet, eller mentala spärr, som jag har idag. Kanske är det delvis på grund av ålder och mognad som det har ändrats – men jag tror även att det är för att jag med tiden har formats och lärt mig de oskrivna, men absoluta, reglerna i det digitala landskapet. Vad som är okej och inte okej att dela med sig av. Och det gäller att hänga med för reglerna ändras hela tiden, om än sakta. De omskrivs bit för bit utan att du själv inser det. Vid tidpunkten för min första blogg fanns ännu inga oskrivna regler, åtminstone inte för oss dödliga. Vid femton års ålder kunde jag tala ganska fritt om min olyckliga tonårskärlek eller min besatthet av Harry Potter och Buffy the Vampire Slayer. Eller vad jag nu skrev om. Jag minns inga detaljer -- det är trots allt ett halvt liv sedan.

Jag stängde ner min blogg i början av tjugoårsåldern (notera att det inte var lätt att få den helt raderad från internet men skam den som ger sig). Bloggfenomenet hade knappast avtagit men det var inte längre helt accepterat att ha en blogg om du inte var, eller siktade på att bli, en professionell bloggare. Många skulle nog ha beskrivit det som uppmärksamhetssökande och kanske till och med töntigt. Om du inte hette Isabella Löwengrip och redan hade tjänat din första miljon.

Vad jag kan minnas så var ordet influenser ännu inte uppfunnet. Men det digitala landskapet hade definitivt börjat att förändras. De mindre privata bloggarna började att försvinna och folk letade sig till Facebook för att dela med sig av sina liv. Med tiden slutade vi millennials att göra även det. Det blev också töntigt och uppmärksamhetssökande. Bara gamla människor uppdaterade sin status och vi andra behöll plattformen endast för att kunna bli inbjudna till fester och inte bli bortglömda av våra bekanta. Facebook hade bytts ut mot Instagram, som ännu håller stadigt i kronan (finns du inte på Instagram -- existerar du ens?). Detaljerade statusuppdateringar hade bytts ut mot bilder med kortare captions, som också de förändras i takt med de senaste trenderna på sociala medier.

Jag är en ganska så ocensurerad person i grund och botten. Det är till och med så att det är något jag har reflekterat över under en lång period av mitt liv och som jag har försökt att tona ner en hel del. Kanske är jag för öppen? För frispråkig? Jag jobbar ständigt med att hitta balansen. Det kan vara så att jag inte har lyckats med det än -- åtminstone inte om du pratar med mig face to face. Men den offentliga versionen av mig har definitivt nedtonats.

Är det så att det jag konsumerar på sociala medier påverkar det jag publicerar på internet och eventuellt producerar? När jag är en så kallad prosument. Absolut är det så. Jag har definitivt haft perioder där jag påverkats av de ytliga konton jag följer (who am I kidding? I still am). Med liv som verkar vara perfekta. Mitt flöde är fortfarande fyllt av utvalda lyckliga ögonblick. Den till synes perfekta midsommaren med den hemmagjorda kransen och blommiga klänningen. Drinkbilden på uteserveringen. Pojkvännen som sitter på en klippa med Smögen som utsikt. Restaurangerna i Göteborg och klubbarna i Stockholm. De snygga vännerna bredvid. Det sistnämnda är extra viktigt – att endast lägga ut en selfie gör ingen längre om en inte heter Bianca Ingrosso eller Alice Stenlöf). #YAAAASQUEEN. Guilty as charged.

Jag skulle egentligen vilja lägga ut fina texter med sådant där som är skrivet direkt från hjärtat. Ni vet vad jag menar. Men jag gör det inte och gissar på att detsamma gäller för de flesta av er. De oskrivna reglerna har sedan länge sagt till oss att det inte är okej. Flödet ska vara snyggt, det är det viktiga. Ditt flöde har samma symboliska mening som kläderna du övertalade din mamma att köpa till dig i mellanstadiet; ALLA har de byxorna och du är livrädd fö att sticka ut ur mängden. Samtidigt som du måste vara speciell och inte tråkig.

Då och då smyger vi in en fin mening som verkar passande. Kanske från någon låt. Eller så skrivs endast en emoji. Ingen kan ju ha en särskilt stark åsikt om en rosa blomma eller ett gult hjärta.

Jag skulle egentligen vilja skriva om mina starka åsikter och ställningstaganden. Jag skulle vilja vara sådär våglig som många personer bakom konton jag faktiskt också följer. För jag konsumerar knappast bara ytlighet. Jag skulle vilja våga publicera en raljerande text om mäns våld mot kvinnor. Kanske om aborträtten i Texas. De där ämnena som griper tag om en och som gör en så fruktansvärt illa till mods. Och förbannad. Men gör jag det? Nej. På sin höjd delar jag ett inlägg från en känd profil som skrivit om det aktuella ämnet -- det är dock viktigt att det är skrivet av en person som mina följare/vänner/bekanta kan relatera till. Annars verkar ju jag automatiskt problematisk. Jag vill helt enkelt inte bli dömd av andra baserat på vilka profiler jag följer och väljer därför noggrant vilka röster jag förmedlar. Jag kan dela ett inlägg från Katarina Wennstam, Nina Rung och Elisabeth Massi Fritz. Kanske till och med från kontot som heter Mansbebisar. Men ett inlägg skrivet av Cissi Wallin? Nej. Jag följer henne såklart. Men att sprida hennes röst, även om hon förespråkar samma som de tidigare nämnda kvinnorna, känns som ett övertramp.

Som sagt… Jag är en väldigt ocensurerad person men inte på internet. Inte på sociala medier. Om jag får reflektera fritt (och det får jag ju såklart, detta är trots allt min blogg -- min privata offentliga sfär som jag delar med er) skulle jag säga att mina olika lager har skalats bort sedan tonåren. Sedan jag startade mitt första Lunarstorm-konto och publicerade mitt första fotografi på Bilddagboken. Sedan jag skrev min första mening i den där bloggen 2005. Samhället, och i sin tur det digitala landskapet, har lärt mig delvis vad som är rätt och fel att tycka -- men också vad som är rätt och fel att publicera för andra att se och i vilken kontext. I vilken utsträckning. Du får uppmärksamma jobbiga ämnen men inte för mycket och inte hursomhelst.

Nu har jag trots allt raljerat om något som jag kanske inte hade publicerat på Instagram. Men ni är ju här av en annan anledning än somriga drinkbilder. Ni undrar säkert vad jag vill komma fram till och ärligt talat är jag själv inte helt hundra. Don’t get me wrong -- jag tycker om sociala medier. Jag vill arbeta med sociala medier. Trots att plattformarna kan vara fruktansvärt ytliga och till och med skadliga på vissa plan, så fyller de enligt mig också flera fantastiska funktioner för individen.

Men jag är nyfiken på konsekvenserna av den självcensurering jag har utvidgat mer och mer. Jag har nämligen det senaste året försökt att skriva i en gammal hederlig dagbok. Som jag gjorde under grundskolan och gymnasiet. Någonstans därefter slutade jag att skriva i den. Kanske för att bloggen blev min ventilering? Nu har jag i alla fall försökt att återuppta det skrivandet som är endast för min egen läsning. I den helt privata sfären -- så privat som den kan bli faktiskt. Det är ju bara jag och mina egna tankar. Men jag kan inte. Åtminstone inte som förr.

Jag har lagt märke till att jag hela tiden väljer mina ord noggrant och formulerar berättelsen som om någon annan skulle läsa mina ord. Tänker efter innan jag påbörjar nästa mening. Varför? För att jag är rädd för att jag ska skämmas om trettio år när jag läser texten igen? Eller kan det vara så att det inte finns någon helt privat sfär för oss längre? Att vi hela tiden är uppkopplade, även när vi absolut inte är det? Vi har ingen off-knapp. Vi är kanske så vana att bli dömda utifrån det vi skriver offentligt att vi inte ens vågar vara öppna och privata med oss själva längre. Det kanske låter otroligt dramatiskt men ändå är det något som jag anser att vi bör fundera över. Våra tankar är viktiga och ej värda att bli censurerade. Hur känner du kring dina egna tankar? Vågar du berätta om dem utan att justera dem först?

Vi hörs snart igen!